Ett spel om franska revolutionen

Franska revolutionen ett recitationsspel

 Förberedelser: Dela ut rollerna och manus till var och en. Sitt gärna i ring. De som inte har roller är folket. Diskutera efteråt vilka lärdomar man kan dra av det som hände.

Personer:

Berättaren
Bagare Painet
Hantverkare Manon
Hantverkare Mural
Läkaren Savon
Advokat Justice
Maximilien de Robespierre
Finansminister Turgot
Kung Louis XVI
Adelsman D´Argent
Adelsman Supréme
Madame Charlotte Corday

 Platser:

Vid bageriet
På bistrot
I Nationalförsamlingen på Versailles
I bollhuset

Berättaren:

Det är den 23 juli 1788 och en folkmassa köar utanför ett bageri i Frankrikes huvudstad Paris.

Bagaren Painet(ropar ut över folkmassan):

Tyvärr mina vänner men brödet är slut för idag.
Hantverkaren Manon (i förtvivlan):
Men vad ska vi då äta? Vi har ju inget alls!

Bagare Painet:

Jag kan tyvärr inte göra något. Det är det förbannade vädret med bara kyla och regn som ställer till det för bönderna! När de inte kan leverera spannmål så kan jag inte baka något bröd.

Berättaren:

Hantverkarna Manon och Mural går besvikna därifrån och samtalar.

Hantverkare Mural:

Inget bröd idag heller… Snart svälter vi ihjäl. Har du något hemma att äta?

Hantverkare Manon:

Nä, det är helt slut. Jag förlorade mitt arbete igår… Det var konkurrensen från England som gjorde produktionen olönsam. Mina pengar börjar ta slut så även om det fanns bröd att köpa så har jag inte råd längre…

Berättaren:

Hungern gjorde att Paris drabbades av upplopp som brutalt slogs ner av militären.

Folkmassan:

 Bröd. Vi vill ha bröd. Bröd. Vi vill ha bröd.

Berättaren:

En läkare och en advokat som passerade förbi hade hört vad hantverkarna pratat om.

Läkaren Savon:

Någonting måste hända snart.

Advokat Justice:

Ja, situationen håller på att urarta. Jag tror adeln och prästerna måste ge upp sin rätt att slippa betala skatt. I och med att de slipper betala skatt så måste vi ju betala desto mer…

Läkare Savon:

 Ja men tänk på bönderna. De måste ju förutom skatt även betala tionde till kyrkan samt avgifter till godsherren. Jag har hört att de sammanlagt måste lägga tre fjärdedelar av sina inkomster på dessa avgifter.

Advokat Justice:

Det är inte konstigt att de är missnöjda med hur de har det.

Läkare Savon:

Jag måste hem nu men du kommer väl till bistron ikväll?

Advokat Justice:

Vem är det som föreläser?

Läkare Savon:

Jag vet inte men det skulle handla om människans rättigheter.

Berättaren:

Senare på kvällen träffas advokaten och läkaren på en bistro fylld med folk i Paris latinkvarter. I centrum för uppmärksamheten står en man som senare kom att bli känd över hela Europa. Hans namn var Maximilien de Robespierre.

Robespierre (engagerat):

Ni har väl hört om vad som hände i Nordamerika. Efter kriget mot England har de nu en ny konstitution. Ett nytt samhälle har sett dagens ljus på andra sidan Atlanten med tankar från upplysningen. Medborgarna är fria, jämlika och de styrs inte av någon girig och maktlysten kung. Om de kan förändra sitt samhälle - varför skulle inte vi kunna förändra vårt? Istället för en kung som ledare har de nu män valda av folket. Här i Frankrike bryr sig inte kungafamiljen om svälten och hungerkravallerna i Paris. Kung Louis bara jagar och fiskar och Drottning Marie Antoinette lever sitt lyxliv. Vet ni att hon just beställt ett nytt armband från sitt hemland Österrike… Med pengarna som det kostar skulle hon kunna försörja hela Paris fattiga med bröd i en hel månad!

Publiken på Bistrot:

Ner med Kungen. All makt åt folket. Leve Robespierre.

Berättaren:

Samtidigt i kungens slott Versailles hade kungen ett av de möten han var tvungen att ha med sina rådgivare men som han inte såg fram emot.

Finansminister Fouquet (bugar mot kungen):

Krigen mot England i Nordamerika har tömt vår statskassa. Vi måste göra något.

Kung Louis XVI:

Gör som vi brukar. Ta ut mer skatt från bönderna.

Finansminister Turgot:

Det går tyvärr inte. De går redan på knäna. Vi måste göra något annat.

Kung Louis XVI:

Vad föreslår ni?

Finansminister Turgot (med försiktig röst):

Adeln och prästerna måste börja betala de med.

Kung Louis XIV (höjer rösten):

Det kommer de aldrig att gå med på.

Finansminister Turgot:

Det är det enda sättet. Ers nåd måste kalla in Generalständerna. Det är bara genom dem som förändringen kan införas.

Kung Louis XIV:

Om det är den enda möjligheten får vi pröva det. Kalla in Generalständerna!

Finansminister Turgot:

Skall ske, ers Nåd. ( Bugar och går därifrån)

Berättaren:

Under denna period fanns det tre stånd i Frankrike. Det var adeln, prästerna och det tredje ståndet. Det tredje ståndet var det bredaste och bestod av allt från fattiga bönder, hantverkare, advokater och läkare till rika köpmän och handlare. Våren 1789 valde de tre stånden sina respektive representanter till Generalständerna som skulle sammankallas i Versailles. Bland det tredje ståndet väcktes höga förväntningar på vad resultatet skulle kunna bli.

Det är den 5 maj 1789. Platsen är Versailles och Generalständerna är samlade till överläggningar.

Finansminister Turgot (högt och tydligt):

Vi har samlats här i Versailles för att Ers Nåd, vår konung Louis den XIV sammankallat generalständerna. Som kungens finansminister kommer jag att leda förhandlingarna vilka kommer att leda till viktiga beslut som rör rikets framtid. Kriget i Nordamerika har kostat mer än vi trodde och vi måste få in mer pengar till statskassan. Det är dagens viktigaste punkt på dagordningen. Generalständerna består ju som ni alla vet av te delar med sina respektive ombud. I denna omröstning kommer adeln och prästerna att ha var sin röst medan tredje ståndet får två röster.

Folket i salen:

Buu. Rösträtt. Rösträtt.

Läkaren Savon (upprört):

Det är oacceptabelt. Vi går inte med på det. Vi i det tredje ståndet representerar 98 % av befolkningen. Om vi har två röster och adeln och prästerna var sin så kommer ju resultatet att bli oavgjort om de sätter sig emot det vi vill ändra på. Det är inte rättvist att de skall kunna stoppa vår vilja. Vi vill att alla ombud får en röst var!

Finansminister Turgot (med bestämd röst):

Det kan vi absolut inte gå med på! Härmed stänger jag tredje ståndets möteslokal.

Advokat Justice (uppmanande till alla i det tredje ståndet):

Låt oss uppsöka en ny samlingslokal!

Folket i salen:

Rösträtt. Rösträtt.

Berättaren:

Den 20 juni återsamlas det tredje ståndets representanter i det så kallade Bollhuset där de svär Bollhuseden.

Advokat Justice:

Kungen kan inte behandla oss så här. Jag tycker att vi högtidligen lovar att inte gå här ifrån förrän Frankrike har fått ny konstitution. Från och med nu ska vi kalla Nationalförsamlingen och även representanterna från adeln och prästerna är välkomna att förena sig med oss om de vill.

Berättaren:

Först gick de upplysta prästerna och adelsmännen över till den nyskapade Nationalförsamlingen. Och när den sociala oron växter på gatorna gav kungen vika och beordrade resten av delegaterna att ansluta sig till Nationalförsamlingen och de flyttade åter in i Versailles. Det verkade som om det tredje ståndet hade segrat. I början av juli drogs dock trupper samman kring Paris.

Hantverkare Manon (upprört till folkmassan):

Kungens trupper kommer att krossa allt vi åstadkommit. Vi måste göra något!

Hantverkare Mural:

Vi måste beväpna oss!

Bagare Painet:

Jag har hört att det finns ett vapenförråd i fängelset Bastiljen.

Hantverkare Mural:

Låt oss bege oss dit.

Folkmassan:

Mot Bastiljen. Mot Bastiljen.

Berättaren:

Folkmassan förflyttade sig till Bastiljen som stormades och vapen delades ut till alla. Revolten i Paris fick efterföljare runt om i landet. Bönderna stormade slott, brände, plundrade och förstörde de dokument som visade deras skulder till godsherren.

Tillbaka i Nationalförsamlingen.

Adelsman D´Argent:

Ärade medlemmar av Nationalförsamlingen. Har ni hört vad som händer i landet? En folkmassa har stormat Bastiljen och beväpnade stadsbor patrullerar nu Paris gator. På landsbygden plundrar bönderna sina herrars gods. De bränner och förstör. Det har gått för långt. Snart står hela landet i brand.

Adelsman Suprème (eftertänksamt):

Vänner. Det enda sättet att få situationen att lugna ner sig är nog att avskaffa de feodala privilegierna. Mitt förslag är därför att alla fransmän skall vara lika inför lagen och att alla ska beskattas lika. Om bönderna ersätter sina tidigare herrar ekonomiskt så skall de även få äga jorden de brukat. Vi skall även ha religionsfrihet och yttrandefrihet. Om vi inför dessa förändringar så kommer situationen att lugna ner sig. Dessutom är det inte mer än rätt. Alla är ju faktiskt lika mycket värda.

Folket:

Frihet, jämlikhet, broderskap! Frihet, jämlikhet, broderskap!

Berättaren:

Folk var trötta på allt våld och kanske rädda för vad som skulle hända härnäst så förslaget antogs av Nationalförsamlingen.

Utanför bageriet.

Bagare Painet:

Har ni hört det senaste om vad Nationalförsamlingen bestämt?

Hantverkare Manon:

Ja, stora förändringar är på gång.

Madame Charlotte Corday:

Monsieur. Vet ni något om vad som hänt med våra krav? Kvinnornas rättigheter.

Hantverkare Manon:

Ja, ni får rätt till skilsmässa.

Madame Corday(med besvikelse i rösten):

Är det allt? Vi som har kämpat så för rösträtt och att vi ska bli ekonomiskt myndiga så att vi kan sköta våra egna affärer och starta upp egna företag.

Hantverkare Manon:

Tyvärr verkar det som om de stora vinnarna inte är vi vanliga arbetare eller kvinnor utan de som redan har mycket pengar eller tjänar mycket pengar. Istället för att ha adligt blod krävs det nu pengar för att komma någonvart i samhället.

Berättaren:

Utvecklingen i Frankrike skapade stor uppmärksamhet över hela Europa. Många blev glada över det de fick höra och hoppades att förändringarna skulle spridas även till dem. Andra, främst de som hade makten blev livrädda för att förändringarnas skulle spridas. Adelsmän som flytt från Frankrike försökte förmå regenterna i länderna runt Frankrike att ingripa militärt för att återställa ordningen.

Nationalförsamlingen april 1792.

Adelsman D´Argent:

Ni har väl hört att länder runt oss tänker anfalla och förstöra allt vi skapat! Vi måste föregå dem och istället sprida revolutionen med vapenmakt.

Adelsman Supreme:

Ja, och det är Österrike vi måste anfalla. Det är därifrån det största hotet kommer. Kom låt oss sprida revolutionen.

Folket:

Leve Frankrike. Leve revolutionen. Leve Frankrike. Leve revolutionen.

Berättaren:

Fyra månader senare var inte tongångarna lika positiva. Kriget gick dåligt. Robespierre var nu ledare för de revolutionära.

Robespierre:

Det är inte så konstigt att det går dåligt för våra styrkor när kungen finns kvar och han och hans drottning ger information till fienden! Österrike är ju drottningens hemland.

Adelsman D´Argent (försiktigt):

Men, vi kan ju inte avsätta kungen…

Robespierre (med kraft):

Det är precis vad vi kan och vad vi skall göra! Det har visat sig att kungen och drottningen har svikit Frankrike och för det ska de avrättas. Kom låt oss ta dem till giljotinen och skilja deras huvud från deras kroppar.

Folket:

Förrädare. Förrädare. Död åt förrädarna.

Berättaren:

Kungen och Drottningen avrättades. Samtidigt var missnöjet bland de fattiga fortfarande stort för trots alla löften hade de inte än så länge fått det så mycket bättre. Fortfarande fanns inga arbeten och brödet var dyrt. Detta ledde till att ledningen av landet överfördes alltmer till de mer extrema revolutionärerna. Motståndare till revolutionen avrättades och man räknar med att cirka 40 000 människor miste livet under det så kallade skräckväldet. De flesta var inte adelsmän eller andra ur de rikare samhällsskikten utan vanliga stadsbor eller bönder.

I Nationalförsamlingen:

Robespierre:

Vi befinner oss i en extrem situation med fiender runt omkring oss, både utanför och innanför våra gränser. För att få folkets fulla stöd så att revolutionen kan leva vidare och vi kan vinna kriget måste hela samhället omformas. Monarkin skall avskaffas och vi skall införa republik. Alla män ska ha rösträtt och alla barn ska ha rätt till gratis skolutbildning. För att hjälpa de fattigaste skall det finnas maximipriser på bröd och andra baslivsmedel. Vi ska anta en deklaration om människans rättigheter. Alla ska ha lika rätt inför lagen. Men vi måste också införa allmän värnplikt. Detta kommer att göra vår armé mycket större och tillsammans med reformerna kommer soldaterna att få större motivation och vi kommer därmed att kunna besegra vår fiende. Leve revolutionen. Leve republiken Frankrike.

Berättaren:

 Så småningom, mycket tack vare den allmänna värnpliktens införande, avvärjdes det militära hotet. Då detta hot, åtminstone för tillfället, var borta vändes folkets missnöje mot Robespierre och revolutionsledningen. Folket var trötta på krig och på alla avrättningar och ville få ordning på den kaotiska situationen som rådde runt om i landet. Motsättningar mellan de ledande gjorde att Robespierre avsattes och han avrättades 1794. Nu framträdde istället den franska armén som huvudaktör och politikerna fick träda tillbaka för generalerna. En ny regering tillsattes. Den hade att ta över en svår ekonomisk och politisk situation.

På sensommaren 1799 nådde den politiska krisen sin kulmen. Napoleon Bonaparte som blivit ledare för den franska militären tog kommandot i Paris och iscensatte tillsammans med en liten grupp politiker en kupp varvid regeringen störtades och makten övertogs av tre konsuler. Den franska Revolutionen var till ända.